Ansvarig utgivare:
Gudrun Winfridsson

webmaster@fhi.se

Nr 1 1999

Tonåringars inre bilder

-Man är inte alltid så som andra ser en. Man har alltid en inre kärna som ingen ser.
-Allt ska vara så organiserat och fint, men allt blir bara kaos.
Vågar man inte visa vem man är och säga det man vill, så dras man ner av strömmen, som är vad alla andra förväntar sig av en.
Det är tre flickors kommentarer till sina självporträtt. Uppgiften var:
Gör ett självporträtt. Inte ett ansikte utan en inre bild av hur det känns att vara tonåring!

Uppgiften att göra ett inre självporträtt får eleverna i årskurs 9 av bildläraren Åsa Örnberg.
Eleverna som står på tröskeln till vuxenvärlden visar i sina bilder på en resa in i ett okänt landskap fyllt av frågor, tvivel och undran.
- Alla elever gör alltid uppgiften. De är 15 år och de längtar efter att bli sedda, förklarar Åsa.
Hon är bildlärare och numera också utbildad bildterapeut. Idén till de inre självbilderna kom när Åsa Örnberg läste bildterapi för barn på universitetet 1987. Idag har hon över 800 inre självporträtt.
-Jag arbetade med årskurs 9 i Hässelbystrandskolan. Det var 112 elever det året och när jag fick deras bilder blev jag verkligen överraskad. Jag frågade varje elev vad han eller hon tänkte på när de gjorde bilden och skrev ner deras svar ordagrant. Det var nästan smärtsamt att se bilderna och ta del av deras tankar. Jag anade inte att eleverna skulle våga berätta så mycket om sig själva.
De bilderna blev så småningom en bok Tonåringars inre bilder. Då boken kom ut skrev en recensent: ”Det är så sällan man ser tonåringars bilder. Det är mest barns och tokars bilder som visas.” Så är det fortfarande. Tonåringars bilder är sällsynta.
Idag jobbar Åsa på Adolf Fredriks Musikskola i Stockholm. I våras fick förra årskullen 9:or där uppgiften att måla sina självporträtt. Det är några av de bilderna vi nu publicerar i Hiv-aktuellt. I höstas visades en stor kollektion av dem på den internationella barn- och ungdomspsykiatriska konferensen som hölls i Älvsjö utanför Stockholm.

Utvecklingspsykologi
Eleverna i skolan kommer från vanliga familjer, medelklasshem mest. De allra flesta gillar uppgiften, gillar att för en stund få fundera över sig själv och sina känslor.
-Först kommer känslan, sedan bilden och sist orden, förklarar Åsa. I tonåren är det viktigt att få uttrycka sig också på andra sätt än med ord. Det är därför de uppskattar uppgiften, tror jag.
Bilderna är i många fall mycket tydliga för den som vill tolka dem. Ofta blir bild och ord tillsammans som utdrag ur en bok om tonåringars utvecklingspsykologi. Åsa som är bildterapeut tolkar inte själv, hon frågar och låter den som målat/tecknat ge sin förklaring eller tolkning. Bilderna speglar bävan inför att bli vuxen, existentiell ensamhet, längtan, protest, drömmar och förälskelse.
-Bilderna tycks inte vara påverkade av samhället och samhällsutvecklingen. Den enda skillnad jag kan se i bilderna nu jämfört med de från slutet av 1980-talet är att fler idag har hårda skal runt sina motiv. Det är inte heller många som visar någon längtan efter att bli vuxen, säger Åsa.
Inte särskilt många bilder handlar omkärlek och relationer. Ingen handlar om sexualitet.
-Nej, det handlar mest om längtan efter kärlek och olycklig kärlek och de görs med både sorg och humor.
Det är skillnad mellan flickors och pojkars bilder. Pojkar ritar gärna raka linjer och geometriska figurer och använder också linjal. En pojke berättar så här till en sådan ”rätlinjig” figur: ”Det är pelare – livets pelare. De finns överallt, även utanför bilden. Man går på pelarna. Om man tar ett snedsteg och missar, då faller man. Då får man arbeta sig upp från botten igen. Jag har aldrig fallit. Det är inte svårt att gå på pelarna om man tänker sig för och koncentrerar sig.”

Fåglar är fria
En annan pojke har tecknat en rund piltavla mot ett rutnät och berättar: ”Det är en piltavla. Jag känner mej träffad. Det finns pilar på tavlan och pilarna är de vuxna, som träffar mig med ord och pekar på mig. Rutmönstret är framtiden. Den är som ett spindelnät. Man blir fångad och har inget val. Man måste bli vuxen.”
I flickornas bilder finns kvinnliga symboler som snäckor, vaser och måne. De ritar oftare djur än vad pojkar gör. En flicka ritar ett varghuvud och förklarar: ”Vargen är vild. Ingen kan bestämma över henne. Så vill jag vara – ingen ska få bestämma över mej. Vargen är lite mystisk som djur – ingen känner henne, bara de i flocken.”
En annan flicka skriver till sin fågelbild: ”Det är en fågel, en and. Fåglar är fria. Dom kan flyga. Det är frihet. Gräset omkring gjorde jag för att fågeln inte skulle vara så ensam.” Men en flicka kan också rita en rak pil. Pirjo som ritat en nedåtgående pil förklarar: ”Jag var nere och deppig. Det hade tagit slut med en kille. Jag tänkte att snart blir jag glad igen och då kan jag vända på pilen!”

Regler och kärlek
Pojkar ritar också djur, lejon såväl som fågelungar. En stor, kraftig kille som var mobbad ibland tecknade en liten ruggig fågelunge som självporträtt och till sin bild sa han: ”Jag vet inte varför jag gjorde den”.
Åsa Örnberg föreläser också om tonåringars bilder för t ex tonårsföräldrar:
-Det är viktigt att tonåringar blir synliga, att de själva får berätta. Att vi inser hur kloka de är. Vi vuxna är betydelsefulla för dem, det måste vi inse. Det är nu värderingar grundläggs och det är viktigt att vi är tydliga mot tonåringarna och inte undanglidande och upptagna. De unga behöver både regler och kärlek.
-Jag brukar föreslå föräldrarna att lyssna på och prata med sina tonåringar, att ge dem full uppmärksamhet och inte göra något annat samtidigt som att diska till exempel, säger Åsa.
Åsas tips till tonårsföräldrar är att ta de tar vara på sina tonåringar så länge de har dem. Pussa dem. Krama dem. Överraska dem med små presenter – visa omtanke. Kort sagt - Älska dem.

inga-lill valfridsson