Stellas mail kommer alltid sent på kvällen. Tidskillnaden.
När Stella är klar för dagen där nere i Buenos Aires och har tid att skriva är det sängdags för mig. Jag borde inte läsa Stellas mail strax innan jag går och lägger mig. Jag riskerar att sen inte kunna somna.
Ett sydamerikanskt liv utportionerat i korta mailmeddelanden kan vara som en skräckvideo. Alltid blir jag uppriven och skyndar att sända i väg alla dessa förebyggande mail "Snälla Stella kör inte till Mar del Plata utan säkerhetsbälte! Här är det lag på det. Trafikolyckorna i Argentina är så förfärligt många. Kliv inte in i hans bil när han har druckit, här är det lag mot sånt också".
Värst blir det när jag läser på Internet och i de argentinska tidningarna om all kriminalitet och om mina forna landsmäns utsatthet, då ber jag: Gode Gud låt inte Stella drabbas!
Jag borde inte läsa Stellas mail på kvällen, men jag har blivit beroende, kan inte låta bli. Och inte kan jag låta min systers ord få ligga övergivna och orörda i burken hela natten bara för att jag inte skall bli upprörd? Såna är inte vi, min syster och jag. Vi håller tät kontakt. En ström av nyheter om vårt vardagsliv korsar Atlanten , ibland två gånger om dagen. Systrarnas Internet, så kallas vi, lite hånfullt, inom släkten. Folk får gärna förlöjliga vår it-korrespondens, men utan den skulle jag må väldigt dåligt. Dessa dagliga mail till och från Buenos Aires lindrar min invandrarmelankoli. Det ger mig en känsla av sammanhang när jag på detta vis delar min vardag med den som började mitt liv på jorden tillsammans med mig. 

När jag föddes hade Stella
funnits där i två år. Hon har alltid funnits där, liksom för min skull.
Då som nu. Förra sommaren när pelargonierna på balkongen var nära att dö trots alla mina vårdande ansträngningar med de allra senaste och dyraste blomvitaminerna blev det Stella på andra sidan jordklotet som kom till min räddning.
From: Stella@telecom.arg.
to: Lucia@telenordia.se
Balkongens Pelargonier är som män.
Ger man dem för mycket omsorg blir de ledsna.
Låt dem svälta och längta så blir de bra, skall du se.
Stella

Jag skulle inte klara mig utan Stella.
Hon är det enda jag har kvar där borta.
Men härom natten gjorde hon mig sömnlös på ett sätt som sved i mellangärdet.
From: Stella@telecom.arg
to: Lucia@telenordia.se
Överraskning. Äntligen skall jag unna mig något bara för mig själv. Nu på fredag åker jag på semester till Kuba. Jag känner mig fullständigt befriad!
Stella

From: Lucia@telenordia.se
to: Stella@telecom.arg

Kvinnor som åker på semester till Kuba faller som käglor. Fidel blir lycklig för att han får in valuta. Jag ber dig, kolla att flygbolaget du flyger med är tillräckligt säkert. Jag hjälper dig gärna med pengar om du byter till en av de kända bolagen. Var försiktig med kubanerna! De är allsmäktiga kärleksgudar.

Lucia

From: Stella@telecom.com.ar
to: Lucia@telenordia.se

Jaha, nu sitter du där igen, du med din europeiska kolonialistiska överlägsenhet. När skall du sluta att tro att allt av ondo från virussjukdomar till flygkrascher alltid sker någon annanstans. Att Ni i det civiliserade Europa är skonade? Charterbolaget Caribe Aereas är lika tryggt eller otryggt som British Airways. Och det här med kubanerna, tror du att du är Drottningen av Spanien som skriver mail till en dum indianska med plymer?
Kanske att Nordeuropas uttråkade karriärvalkyrior, de som aldrig får höra en komplimang när de går på sina gator i Berlin, London och Stockholm, kanske de blir lätta offer för kubanska casanovors förförelser, men hur i helsike kan du tro att jag, en "mujer latina", också skulle bli det? Arrogansgarderoben behöver städas hos dig. God natt, nu går jag hem.
Din sydamerikanska syster
Stella

Bara när hon är mycket arg undertecknar Stella med "din sydamerikanska syster". Vid såna tillfällen blir den systerliga signaturen till ett havs raseri som sveper stora vågor av latinamerikanskt uppror tvärs genom Internets Ocean ända upp till playan i min Netscape Mail. Vid sådana tillfällen är det inte min syster från Buenos Aires som jag möter via nätet, det är Latinamerikas legendariske hövding Tupac Amaruc som hellre låter sig bindas till fyra hästar för att slitas i stycken än att tämjas av de spanska conquistadorerna.
Men vad orättvist ändå, att skicka Tupac Amarus hämnd på mig som om jag skulle tillhöra de spanska conquistadorernas erövringsarmé. Skulle jag någonsin kunna hämnas på mig själv? Jag var ju en gång själv en Tupac Amaru, men en besegrad, en som låtit sig tämjas av Sverige och lärt sig att hålla sig nära köttgrytorna. Månadslön på översättningsbyrå i en tid då så många gick arbetslösa var en ynnest. Äktenskapet med Eric hade gett arbetstillstånd och någon att hålla sig till när det blåser. Barn hade vi inte gjort, jag är inte moderstypen. Jag är inte som Stella, en som stannar kvar och tar hand om barn och tar hand om gamla. Naturen verkar ha insett mina brister. "Vi hade inte rest så mycket om vi hade haft ansvar för en massa ungar!" kunde Eric säga. Han visste alltid hur man tröstar sig själv och blir nöjd med sin lott medan jag för det mesta föll offer för missnöjets förföljelsemani. Jag kunde aldrig förlika mig med att livet med Eric smakade så tamt. Vi var som syskon men utan syskonens våldsamma gräl. Inte ens den spänningen. Fast om vinternätterna var jag glad för hans broderliga kroppsvärme där i sängen. Det var somrarna som var olidliga. Särskilt dessa soliga somrar. Då hade jag velat ha en man som suttit med mig på uteserveringar och druckit kallt vitt vin och berättat vackra lögner. Så att jag känt mig levande, levande utöver månadslönen. Känt mig som en kvinna. Inte en kvinna som arbetar. Blott och bart en kvinna. Drömmar, parfym, len hud, röda rosor, extas, dans, musik. En kvinna på jorden innan döden...
Jag var trött på att vara yrkeskvinna först och kvinna nästan aldrig, jag var oändligt trött på alla dessa effektivitetsseminarier, alla dessa planeringsmöten med andra kvinnor i min ålder, alla 45+ som dagarna i ända fyllde sina huvuden med resultatinriktning och som pratade jobbet,jobbet,jobbet, att kunden blev så nöjd med översättningen av kafferapporten, att den Västra Hemisfärens-gruppen skall på seminariet med båt, att Pc:n har nytt och bättre stavningsprogram, jobb, jobb, jobb. Aldrig kärlek, män, äventyr, parfym, röda rosor, extas. Så var det att vara en 45 + kärring.

Cecilia, vår sekreterare som var 35, sa aldrig nåt när hon var med oss men efter våra möten skyndade hon alltid till lunchen med María, den engelskspråkiga sekreterare som just hade börjat på byrån. Vad kunde María vara, 29 år? De pratade, de två. De pratade och skrattade högt och när någon av oss äldre närmade sig tystnade de demonstrativt. Jag visste att deras samtal innehöll röda rosor, champagne och svarta sidenlakan. Vi 45-plusare ansågs inte längre passa in där, bland de svarta sidenlakanen. Det spelade ingen roll om vår längtan var het som en vulkan. Vi hade blivit tvångsförpassade till de torftiga vaginornas land.  Romantikens gud hade slutat vattna fyrtiofemplusarnas jord för all framtid. Möjligen undantagandes semestern. Svenska kvinnors semesterromanser var självklara och berömda. Lika självklara som sommarens midnattssol och vinterns snö. Samma kvinna som i Stockholm betraktades som en torr gammal kärring förvandlades till en kärleksgudinna på Cypern. Där man levde var man slav. Den som förflyttade sig geografiskt kunde bli fri. Semestern var en institutionaliserad amnesti för vardagsfångar. Hur fri skulle nu Stella våga bli på Kuba? Fri ända in i faran, fri ända in i döden? Kunde jag, vågade jag prata kondom med Stella innan hon gav sig i väg?
Jag ringde till slut. Det är som ni vet mycket dyrare än mail.
- Och du ringer för att prata kondom, jag trodde det hade hänt något allvarligt! Tror du att vi härnere är analfabeter, att inte vi också läser HIV-broschyrer?
Hon blev arg. När man talar i telefon kan man inte unna sig nöjet att avsluta med "din sydamerikanska syster", då blir det ett bryskt "chau" innan luren läggs på i affekt.

Stella for i mitten på maj. Under de femton dagar som Stellas resa varade gick jag varje dag vid lunchtid in på S:t Eugenia och tände ett ljus. Gode Gud, gör så att Stella använder kondom! Jag vet att din påve inte tycker om kondomer men här måste det föreligga ett missförstånd. Det kan inte vara Din åsikt, Gud. Mellanchefer brukar ju ibland misstolka Ledningens intentioner. Du kan inte mena att katolska kvinnor som förälskar sig på semestern skall bestraffas med aids. Jag vet att otukt som inte sker inom äktenskapet är en synd, men man kan bikta av sig den synden. Smittan kan man inte bikta av sig, Gud.

Du hade rätt. Jag b l e v kär i en kuban. Han levde helt för mig. Tog båten ut till det safirblåa. Fiskade små koraller och frukter ur havets djup åt mig. Sa hela tiden att jag var vacker, inget mer men inget mindre heller. På alla små öar letade han efter exotiska frukter som han matade mig med. Fick mig att känna mig som en kvinna. Vi räknade stjärnor ihop. Han sa att livet var för kort för att ha tråkigt, han fiskade krabbor som han grillade åt mig på stranden. Han är ingenjör, men lever på undervattensfiske, fångar krabbor för att roa turisterna.
Jag är lycklig.
Stella.

Stella var lycklig men jag var sjuk av oro. Jag hade just avslutat översättningen av en spansk EU-rapport om kvinnliga turister och sex på semesterorter. Jag visste alldeles för mycket om vådan av att lyssna på sirenernas sång vid magiska stränder. Hur kunde min egen syster gå på det! Var hon så desperat, så hungrig efter en mans famn att hon föll för första bästa kubanska strandraggare?
Det stämde inte. Inte hon. Bland kvinnorna i vår släkt är hon numera en legend. Jag, den som hade beundrats för att så modigt ha gett sig ut i världen hade, efter Stellas hjältemodiga skilsmässa, hamnat på andra plats.
- Nu när flickorna är stora kan jag väl ta ett jobb så vi får bättre ekonomi! - hade hon ödmjukt föreslagit en dag när maken skulle börja en av sina eviga litanior om bristen på pengar till hushållskassan.
- Hur skall du hitta ett jobb, du som inte kan någonting! - skrek han. Machoargt slängde han dörren i ansiktet på henne och gick sin väg till biljarden och polarna medan hon som vanligt stod och strök hans skjortor med dubbelstärkta kragar. Men den här gången hände något. Hon slutade tvärt upp med att stryka, ringde låsmeden. Här skall han inte komma in mer.
Man skiljer sig inte från en bra karl bara för att han har häftigt humör, brukade man säga i släkten. Hans häftiga humör var bara toppen på isberget, svarade Stella när man förebrådde henne.
- Man kan inte vara gift med en förrädare! hade hon sagt till den kvinnliga skilsmässojuristen och lämnat fram en hel skokartong fylld med kreditkortsnotor, hopsamlade under flera år, sifferbevis på ständigt pågående otrohet, räkningar från alla de hotell och restauranger dit maken släpat med sina älskarinnor.
Man kan inte vara så fin i kanten. Ingen kvinna över 40 hittar ett jobb i arbetslöshetens Argentina, sas det också. Hur skall det nu gå för Stella och hennes flickor? hade man frågat sig.

På den tiden hade Stella ännu inte börjat jobba på Telecom. Så vi fick upprätthålla kontakt med brev och telefonsamtal. Jag skickade henne ett vykort om dagen. Och jag försåg henne med ett batteri av översatt svensk jämställdhetslitteratur. Jag peppade och gav henne en flod av systerliga råd. Tillsammans skulle vi vinna befrielsekriget.
Stella visade sig vara den perfekta lärjungen för all denna  feministiska teori och praktik, på kort tid blev hon befordrad från soldat till general i kvinnofrigörelsens armé. Överraskningen blev stor i släkten när hon, nyskild och medelålders, i konkurrens med alla yngre förmågor, fick ett jobb och efter åtta månader, hör och häpna, promoverades till försäljningschef med topplön. Hur i all världen kan en sån kvinna falla i klorna på en karibisk strandgigolo? Hade han på något gåtfullt sätt lyckats nästla sig in i det nakna kvinnohjärtat och där träffat den punkt där allt prat om lika lön för lika arbete, alla jämställdhetsparoller och allt befrielsekrig tvingas ge vika för en enda kärlekens suck?
Vad för slags magi har Kuba som gör att hela den rika världen längtar till detta fattiga land? Är Kuba rikt på någonting som den rika världen förlorat? Kanske sensualismens långsamhet och den dåraktiga glädjens optimism? Tusentals män och kvinnor på semester blir kära i de sensuella kubanerna allt medan Fidel Castro jublande räknar om varje romans till dollar. Om sedan den amoröse kubanen lämnar Kuba och följer sin semesterkärlek till Tyskland eller Sverige eller Argentina, så mycket bättre! För då skickar den amoröse pengar hem. På Kuba hör kärlek och valuta ihop.
Stella var lycklig, men jag var sjuk av oro.

Jag hade försökt undvika förebråelser. Stella hade uppenbarligen tappat huvudet. Vägrat att tro något ont om sin Noel. Men jag var säker på att när han inte var med Stella så var han med andra. Varför skulle han avstå från alla vackra kvinnor som stod till buds? Avstå från den kärlekskedja som är karakteristisk för män som livnär sig på turism. Den kulturen var plötsligt ett livshot mot min syster. Det förstod inte hon själv. Det oroade mig än mer.
Nu dröjde Stellas svar. Jag mailade och ringde. Förgäves.
På jobbet sa de att hon hade tagit tjänstledigt. Flickorna lät, tyckte jag, mystiska i telefon. "Vi bor med pappa nu!" Mostrarna och fastrarna visste ingenting. Stella hade försvunnit. Egentligen visste jag mycket väl var hon befann sig , med en bävan som gav mig värkande mage.
- Hjälper det inte med Losec får vi göra en gastroskopi, sa doktorn. Brevet kom till slut. Pappret luktade gammaldags, ett fattigt lands papper. Tunt och färglöst.

Santa Lucia, 28 september 1998.
Kära, kära syster. Så mycket tjat om HIV och alla nya sexuellt överförda sjukdomar. Det är så att man kan skratta!
Jag har råkat ut för en "sjukdom" lika gammal som världen.
Jag är gravid. Här på Kuba tar alla väldigt lätt på åldern, många kvinnor blir mamma efter 40.
Du vet väl att Noel är 33? Han är så stolt, han sover med örat vid min mage, han säger att han känner barnet andas.
Du behöver inte oroa dig. Läkarna kommer att testa mig regelbundet och  bara om det är fel på barnet kommer jag att göra abort. Noel säger att Havets Drottning vakar över vårt kärleksbarn och att allt kommer att gå bra. Han har lämnat undervattensfisket och fått jobb som källarmästare på turisthotellet. Han förför gästerna med alla sina historier om det hemlighetsfulla havets botten och lockar turisterna att handla krabba. Så får vi också provision av fiskarna. Vi har det bra. Mirakel kan ske, ser du. Ah, jag nästan glömde säga det. Han är inte HIV-smittad, du hade aldrig behövt oroa dig. Förlåt, kära syster om brevet är kort, men som du vet är jag van vid mail. Nu undrar du säkert hur jag skall klara av att leva på fattiga Kuba. Det fanns ariska kvinnor som frivilligt följde sina judiska män till koncentrationslägren för att dö tillsammans med dem. Så varför skulle inte jag kunna offra något så futtigt som jobbet på Telecom i Buenos Aires och mitt medelklassliv för mannen jag älskar? Mannen som får mig att vibrera, känna mig som kvinna. Här på Kuba har erotiken ingen ålder. Alla håller på med det, unga och gamla. Kärleken på Kuba är starkare än allt annat. Under natten tittar Noe och jag på stjärnorna och dansar salsa barfota på stranden. Vid mina 48 år kan jag unna mig lyxen att satsa på mina instinkter. Som Noe säger, livet är för kort för att man inte skall ta chansen att bli lycklig.
Var rädd om dig och kom snart på besök!