e-post: info@fhi.se
Folkhälsoinstitutet
103 52 Stockholm
Tel: 08-5661 35 00
Fax: 08-5661 35 05
Ansvarig
utgivare:
Gudrun Winfridsson
Nr 1 1999
Att arbeta med könsroller och jämställdhet är att arbeta med respekt.
För sig själv. För andra.
På förskolan Tittmyran strax utanför Gävle vill personalen göra barnen mer jämställda.
Axel och Daniel diskuterar bästa sättet att fånga farliga ormar.
- Med nät, föreslår Daniel.
- Ja just det, med spindelnät, säger Axel och lyser som en sol medan han bär iväg sin lunchtallrik till diskvagnen.
Det var vid lunchen det hela tog sin början. Förskolan Tittmyran i Trödje norr om Gävle hade anmält sig till att vara med i ett jämställdhetsprojekt i länet. Personalen, som visserligen var ganska övertygad om att den redan behandlade pojkar och flickor lika, hade en många tankar och idéer om vad de ville göra för att stärka barnen och vidga deras möjligheter.
En sak var de dock på det klara med: De skulle inte dela på gruppen och arbeta med pojkarna för sig och flickorna för sig.
Men de ändrade sig.
Ju längre in i arbetet de trängde, desto tydligare trädde ett mönster fram och desto mer förfärade blev de över vad de såg:
*Flickor som stötdämpare mellan oroliga pojkar.
*Flickor som sällan fick uppskattning för vad de gjorde eftersom det förväntades av dem att de
skulle klara av så mycket.
* Pojkar som inte använde språket utan bara behövde säga "öh" för att få vad de ville ha av inkännande flickor.
*Pojkar som fick mycket uppmärksamhet, men som i stor utsträckning möttes av negativa budskap och förmaningar.
Då beslutade sig personalen på Tittmyran för att flickorna och pojkarna skulle äta vid olika bord.
- Vi hade en idé om att det skulle bli lugnt vid tjejernas bord och
stökigt vid killarnas. Men det blev tvärtom. Tjejerna kacklade som på en hönsgård. De kunde ju tänka på sig själva nu när de inte behövde vara uppmärksamma på killarna. Och pojkarna upptäckte att det inte kom någon mat om de inte sa till om det själva, berättar Eva Sundqvist som ansvarar för gruppen med pojkar mellan tre och fem år.
Slut med ”inte”
När vi kommer på besök vankas korv och potatismos till lunch. Skålar med mos och mjölkpaket skickas fram och tillbaka över pojkarnas långbord. Vill någon ha något, får han be om det. Ett ovanligt halt smörpaket råkar hamna på golvet men det blir inga bannor från fröken, pojken går bara runt bordet och plockar upp paketet igen.
- Vi bestämde att vi ville sluta säga "inte", vilket man ju annars säger hela tiden. Framför allt till pojkarna består en stor del av kommunikationen av meningar som innehåller "inte". Först var det nästan
omöjligt att sluta men idag har vi blivit bättre på att hitta alternativ. Idag säger vi att de får gå runt vattenpölen istället för att som tidigare säga att de inte får hoppa i den, förklarar Kajsa Wahlström, föreståndare och den som först nappade på tanken att vara med i jämställdhetsprojektet.
Projektet, som involverar sju förskolor i Gävleborgs län, inleddes 1996 med att personalen skulle iaktta sig själv för att se om man behandlade pojkar och flickor på olika sätt. Därefter var det upp till varje
förskola att gå vidare. På Tittmyran spelade personalen in sig själv på band och filmade med en videokamera.
- Vad vi hörde var otäckt. Vi använde längre meningar och talade mer nyanserat till flickorna. Vi hade mer kroppskontakt med dem. Till pojkarna talade vi nästan som om vi gav dem order, säger Eva Sundqvist.
De började leta efter nya metoder att arbeta efter, hitta sätt där flickor får vara flickor och pojkar får vara pojkar men där båda könen samtidigt får lov att utforska andra sidor av personligheten.
Numera tillbringar barnen större delen av dagen i delade grupper.
- Vi vill inte ändra på någon eller ta bort egenskaper men däremot lägga till. Tanken är att stärka dem så mycket att de, när de är tillsammans, kan fungera på samma sätt som de gör i de delade grupperna, förklarar Anna Maria Johansson som ansvarar för flickor mellan tre och fem år.
- Att dela dem i grupper är bara en metod, inte alls ett mål i sig,
tillägger hon.
Våga välja
Efter frukosten är det val. Dagens höjdpunkt. Pojkarna sitter i en ring och väntar med spänning på att deras namn ska ropas upp. De får välja en av sex aktiviteter, som de sedan ska ägna sig åt den närmaste timmen.
Oskar står först på tur idag. "Kuddrummet!" ropar han genast. Sedan är det Jonas tur men han är nyinskolad och liten och säger inte så mycket.
Storebror kryper fram till honom, kramar försiktigt, viskar lite och säger sedan till fröken att Jonas vill leka med vatten.
Så väljer de i tur och ordning varsin aktivitet. Flickorna gör likadant i sitt rum. Ingen gnäller över att de får vänta, ingen ändrar sig när de har gjort sitt val.
- Tanken är att de ska våga välja något eget och sedan stå för det, även om bästa kompisen väljer något annat. Dessutom får de lära sig att samarbeta och använda sig av varandra när de bestämmer vad de ska göra med sin aktivitet. Vi tränar också besvikelse, att man inte alltid får sitt förstahandsval, förklarar Anna Maria Johansson.
För Kajsa Wahlström är det tydligt att grunden för jämställdhet måste läggas redan hos barn. Hur ska annars en tonårstjej kunna känna sitt eget värde om hon inte redan som liten har lärt sig att hon är viktig
och värd att tycka om? Hur ska annars en ung kille erövra språket och kunna respektera ett nej från en tjej om han inte har lärt sig att göra det från barnsben?
- Vi vill ge dem en positiv självkänsla redan från början. Ge dem ett alternativ till de vanliga könsrollerna som vidgar och utvecklar dem. Ta det här med alla könsord som ungdomar använder idag och som inte ens skolledningen tycks göra något åt. Om barnen hade en positiv värdegrund redan från början skulle de ha lättare att tycka om och respektera andra människor, de skulle inte behöva ta till sådana ord.
Trots att jämställdhetsprojektet nu formellt är avslutat kommer Tittmyran att fortsätta med sitt arbete. De skulle inte kunna något annat. Nya perspektiv har öppnats. Det är nya dörrar som inte går att slå igen.
text: åsa nyquist